Kungsholmen och arg på Finland

Jag är så vemodig (dessutom lyssnar jag på Kent just nu, vilket bara förstärker känslan), för att det kommer att komma en dag då det är dags att säga farväl till denna stad som jag kommit att förälska mig i så. Och den dagen närmar sig med stormsteg. Jag är rädd för vad som skall hända med mig när de nya intrycken försvinner och det inte finns nåt nytt att fundera och begrunda över.

Idag har jag vandrat på Kungsholmen och ja, jag bara häpnar eftersom de vackra strandpromenaderna bara fortsätter och de gamla sköna husen aldrig tar slut i denhär staden. Har promenerat förbi minst fyra personliga caféer som lockade mig så (dvs. samma antal som ungefär finns i hela Helsingfors med 600 000 invånare). Har kryssat med vagn bland andra vagnar – barnfamiljerna i staden. Har sett tiotals småbutiker med designprylar och annat exklusivt som aldrig skulle klara sig i Helsingfors. Kanske är stadskulturen påväg till Helsingfors så småningom, för en förändrig från det gamla dystra kan ju åskådas trots allt. Men inte tillräckligt fort! Dessutom finns det ju ingen stad i den rätta betydelsen att utveckla vidare. Eller, kanske? Kunde Bakre-Tölö bli nåt annat än ett område nersmutsat av trafiken? Kan Berghäll bli en lämplig boplats för en barnfamilj? Vill någon ens att Berghäll skall förändras?

Jag har vandrat i St. Eriksbergområdet. Och jag blir bara så arg. Vad är det för fel på finska arkitekter? I St. Eriksbergsområdet kan man visserligen kritisera husen för att de ser lite för gamla ut och att de således är missvisande rent historiskt. Men miljön har ju blivit fantastisk att bo i. Visst kan finska arkitekter göra ståtliga offentliga byggnader. Men vad gör de för människorna? Urtråkig, oftast skitful arkitektur, där alla hus liknar varandra på pricken. Jag känner inte till den process under vilken nya områden kommer till och det kan ju förståss hända att det inte endast är arkitekterna, utan också byggfirmorna som är skyldiga. Men jag bara häpnar när jag vandrar i Hammarby sjöstad. Vilken uppfinningsrikedom. Vilken kvalitet. Vilka modiga lösningar. Området för mina tankar till KSMN-island i Amsterdam där man verkligen varit modig. Men gör vi sådant i Finland? Neej, det gör vi verkligen inte. För vi är så tråkiga. Arkitektkåren är så jävla stolt och att ställa sig ner på marken och se på vem man ritar för, nee, det kan man väl inte göra?! Nergradera sin existens.

Imorgon skall vi åka till Lidingö för att bonga flotta villor. Kanske ger det mig nya tankar om Stockholms och stockholmarnas förträfflighet? För att det är så svårt för en finne att förstå dehär med överklass. En överklass i den omfång som här existerar ju inte i Finland.

mångkultur och mångfald

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är politiskt korrekt att höra på Death in June. Men ibland behöver jag bli förförd av förtrollad musik som denna. Genom den medieövervakningen som vi i Finland har av Sverige har jag fått den uppfattningen att frågan om ett band har natsismsympatier eller inte är rätt så laddad. I Finland finns det inte ens någon egentligt extremhöger (inte nån som vanliga människor känner till i alla fall) så frågeställningen känns rätt så ointressant. Sannfinnarna kan man knappast se som ett parti som skulle vara direkt rasistiskt. På riktigt rasistiskt. Vi har inga skinheads som har stora demonstrationer som urartar. Fast vi har ju inga invandrare heller i jämförelse. I Helsingfors har ungefär 6 procent av invånarna utländsk härkomst. I Stockholm ca 20 procent.

Mångfalden och mångkulturen är väldiskuterade här och inte utan orsak. Jag tycker att den Stockholmska mångfalden uppträder i många olika skepnader. Jag älskar Söder för att där finns människor av alla de slag. Det är en sorts mångfald. Samtidigt njuter jag i tunnelbanan när jag sitter i närheten av invandrare och lyssnar till deras blattesvenska. Blattesvenskan har fått sin ljuva klang genom Hossein i Jakob Ejersbos ”Nordkraft” och Jonas HKs ”Ett öga rött” och Marjaneh Bakhtiaris ”Kalla det vad fan du vill”. I Finland kan man inte tala om att invandrarna skulle ha en röst i litteraturen. Det är väl därför det är så intressant att läsa böcker som behandlar fenomenet (om man nu får kalla det för ett fenomen). Hur som helst så är det i det senare fallet frågan om en annan sorts mångfald, det som man i positiv bemärkelse vill kalla mångkultur. Mångkultur ligger väl i mitt intresse för att det har nära att göra med det jag studerar. Man måste ha koll på vilken typ av liv som försiggår i vilken del av staden. Jag är slagen av hur segregerat Stockholm trots alla försök och insatser är. I Aspudden ser man inga invandrare till exempel. I Tensta fick jag känna hur det är att vara en minoritet till hudfärgen. Det var en väldigt konstig upplevelse. Egentligen är det väl inget problem att man vill bo i närheten av likasinnade. Men leder det till att man blir stämplad om man säger att man kommer från t.ex. Rinkeby (som jag läst att Alexandra Pascalidou blivit), ja då är det ju inte bra. Vi har våra invandrartäta förorter, ja vi har till och med en gata som kallas Mogadishu aveny, men det Rinkeby jag såg för fem år sedan, något sådant finns verkligen inte. Och det är samtidigt väldigt tryggt måste jag medge, men samtidigt lite tråkigt.

Men jag undrar om Stockholmarna har funderat över vad invandrarna gör åt stadsbilden? I Aspudden verkar invandrarna vara de aktivaste småföretagarna som håller gatubilden levande med sin affärsverksamhet. Har frissa, korvkiosk, café och förståss pizzeria och annan restaurangverksamhet här. I Finland har invandrarna bara kebab/pizza restauranger. I Stockholm har jag sett hur många trendigt inredda caféer som helst där ägaren ser ut att vara av annan härkomst än svensk. Kanske kan vår stillastående gatubild i framtiden livas upp av en knippe modiga företagare av utländsk härkomst?

turista på Drottninggatan

Idag satt jag ute och njöt av den sällsamma oktobervärmen på ett café i turistdelen av Drottninggatan. Först tyckte jag det var jättecharmigt att sitta och läsa och hela tiden avbrytas av att höra det ack så mångsidiga språket finska. Efter 10 minuter ville jag bara sjunka genom plattorna på gatan.
Mitt folk, m i t t f o l k. Det var ingen som var full eller som betedde sig dåligt. Det var bara alldeles för många överviktiga, dåligt klädda människor som gick förbi. Först blev jag bara störd på att de klär sig så dåligt. Fast jag knappast kan kalla mig själv särskilt välklädd, allra minst moderiktig eller något sådant. Ändå skäms jag över hur de ser ut. Jag vill ställa mig på bordet och skrika att såhär ser inte alla finnar ut, inte helsingforsare i alla fall, inte andra helsingforsare än förortsborna i alla fall.
Sen inser jag att det inte bara handlar om det. Jag ser familjer som med sitt utseende utstrålar det de representerar. Människor som lever i en värld där bara de existerar. Obildade människor. Ända sedan jag var 13 år har jag hatat finnarnas ruralitet. Det inskränkta och det inåtvända. Den gnutta av urbanitet som fattas. Jag har hatat att vi är ett folk som bara bygger en massa opersonliga köpcentrum, som inte förstår att bygga stad, att vi är ett folk som inte äter ute (jag rättar, att vi inte äter på restauranger som inte tillhör kedjor), att det inte finns caféer som lägger vikt också på det estetiska och som har uteservering – uteservering som inte stänger den sista augusti. För att använda ett ord som jag hatar, jag hatar att vi inte är mer europeiska.
Det är så deprimerande att den befolkning som jag kan känna tillhörighet till i Finland är så försvinnande liten. Jag vill också ha ett RIKTIGT centrum med små butiker och ordentlig restaurangkultur i mitt hemland. Misstolka inte, jag älskar samtidigt mitt folk och jag älskar befolkningen särskilt på landsbygden för att den är så okonstlad. Men i staden vill jag se bildat folk. Och jag vet nu att jag alltid kommer att sakna mina månader i Stockholm. För att Stockholm är det stora Europa sett ur en finnes ögon.

Krogar och teater, at last

Oj!
Vad länge det gått sedan jag skrev sist! Först var jag för trött helt enkelt. Lillisen fick öroninflammation och det gör ju inte att man sover på nätterna precis. Fick testa den svenska sjukvården, som är väldigt lik den finska. Men i ett avseende är jag bortskämd, att vara tvungen att hoppa på tunnelbanan för att köpa medicin är jag inte van vid. Det finns inget apotek i Aspudden, tänk!
Sen har vi har haft tillgång till barnvakt och jag har ränt ute en vecka varendaste kväll och inte hunnit skriva alls fast det funnits så många tankar virrande i huvudet att skriva ner.

(Nu la jag på Radioheads ok computer, men jag vet inte riktigt om jag kan lyssna på den här. Jag känner bara så starkt att det är kväll, att ungarna sover och att jag är HEMMA i mitt EGET hem. Jag får byta. Spara känslan som denhär skivan ger mig för en stund då jag verkligen har hemlängtan. Det blir inte bättre av Morrisseys näst nyaste, tyvärr, för jag hade gärna lyssnat på den också, så jag får ta nåt jag lånat här på biblioteket. Det blir Travis. Vet inte varför jag inte haft en Travis skiva tidigare. Störtgillar.)

Nu har jag alltså sett lite av Stockholms nattliv. Väldigt lite, men något i alla fall. Skånegatan på Söder har nog blivit en favorit. Och det är så konstigt att krogkulturen kan vara så annorlunda här än den är hos oss. Okej, jag har ju inte sett så mycket här. Men att kombinera människor som går på krogar som Pet sounds bar eller Snotty med mat kan jag inte föreställa mig i Helsingfors. Skulle det finnas mat skulle det väl närmast vara salta nötter, lihisar (köttpiroger), på sin höjd pizza, men här, här… På lördagen åt vi på Pet sounds bar och det var verkligen SÅ gott och inte ens särskilt dyrt med tanke på kvalitén. Det var också intressant att se vad rökförbudet gör åt gatorna kring krogarna. Och trevligt att komma hem utan att lukta. Fast visst fattas något. Få se vad de besluter i den frågan i Hfrs, den har diskuterats häftigt. Det är roligt att gå på ställen där det går en sorts människor. Men det är också roligt att gå på ställen där det går alla sorters människor. Förra måndagen hamnade vi i misstag på Judit & Bertil i Hornstull. Vi var tvungna att stiga av tåget redan där eftersom något fyllo (en finne?) hade trillat ner på spåret där. Först tänkte vi åka vidare med buss, men sen beslöt vi oss för att, eftersom vi nu redan var där, se var exakt mina föräldrar bodde en månad på sextiotalet med min bror som var en liten bebis då och hamnade på det trevliga stället. Något gott av en avbruten tunnelbaneresa i alla fall.

Teater har jag också sett. Endagsvarelser på Dramaten och Hemkomsten på Stadsteatern. Det blev intensiva teaterupplevelser. Jag är van vid Viirus och Svenska teaterns teatrar i Helsingfors och hade nog lite svårt att förstå mig på pjäserna jag såg här. Sättet att tolka och göra teater är sannerligen inte lika lättsamt som det är hos oss. Det är som när jag ser Veckans Nyheter på kanal 5 på söndag kvällarna. Jag skrattar åt André Wickström, men inte åt svenskarna.

oj va skönt!