svensk musik och saknad

Jag har bestämt mig för att inte lyssna på finsk musik medan jag är här. Jag lyssnar inte heller på sådant som jag vanligen lyssnar på i Finland (inklusive The Smiths fast egentligen skulle det passa mycket bättre att lyssna på Smiths här – här är det inte endast de ultracoola som lyssnar på dem, utan en stor del av dem som man stöter på på gatorna på i Aspudden eller på Söder, verkar det som i alla fall). Här lyssnar jag mest på svensk musik som jag hittat på bibban. Skäms faktiskt ganska ofta då jag går till disken på biblioteken för att låna skivor för jag har ofta ingen aning om vad jag lånar! Stina Nordenstam har varit en välkommen bekantskap liksom Anna Ternheim. Det finns så många kvinnliga artister här, det är inte klokt! Eller, det är jätteklokt och bra. Jag har inte tidigare insett hur tydligt olika länder har ett eget sound. En dag då jag satt på Mac Donald´s spelade de Kent. Och jag tänkte att ser man på, det spelar nåt finskt, Him (?!) tänkte jag på allra först faktiskt. Tills jag insåg att det var Kent. Som många finnar visserligen gärna kallar finska, men det är de ju inte – det vet ju alla. Sen har jag också utökat musikutbudet i min dator med Eskobar, Håkan Hellström, Weeping Willows, The Plan och många fler. Artister med klart svenskt sound. Saknar ännu många kvinnliga artister i skivsamlingen. Men snart åker vi hem så jag får vända mig till Nifin och hoppas de köper in mycket ny svensk musik. Så jag kan lyssna på halvsentimal hapy, happy pop/rock.

Vi är annars alldeles förstörda av tanken att åka hem snart. Kommer att sakna denna stad med sitt utbud så. Det är inte bara caféerna, restaurangerna och de personliga butikerna. Allt är bara så människoinriktat här, bostadsområdena, biblioteken, öppna förskolorna och parklekarna, museerna... Man tänker på att det är en medmänniska som är mottagare. Voi, voi, suck.