turista på Drottninggatan

Idag satt jag ute och njöt av den sällsamma oktobervärmen på ett café i turistdelen av Drottninggatan. Först tyckte jag det var jättecharmigt att sitta och läsa och hela tiden avbrytas av att höra det ack så mångsidiga språket finska. Efter 10 minuter ville jag bara sjunka genom plattorna på gatan.
Mitt folk, m i t t f o l k. Det var ingen som var full eller som betedde sig dåligt. Det var bara alldeles för många överviktiga, dåligt klädda människor som gick förbi. Först blev jag bara störd på att de klär sig så dåligt. Fast jag knappast kan kalla mig själv särskilt välklädd, allra minst moderiktig eller något sådant. Ändå skäms jag över hur de ser ut. Jag vill ställa mig på bordet och skrika att såhär ser inte alla finnar ut, inte helsingforsare i alla fall, inte andra helsingforsare än förortsborna i alla fall.
Sen inser jag att det inte bara handlar om det. Jag ser familjer som med sitt utseende utstrålar det de representerar. Människor som lever i en värld där bara de existerar. Obildade människor. Ända sedan jag var 13 år har jag hatat finnarnas ruralitet. Det inskränkta och det inåtvända. Den gnutta av urbanitet som fattas. Jag har hatat att vi är ett folk som bara bygger en massa opersonliga köpcentrum, som inte förstår att bygga stad, att vi är ett folk som inte äter ute (jag rättar, att vi inte äter på restauranger som inte tillhör kedjor), att det inte finns caféer som lägger vikt också på det estetiska och som har uteservering – uteservering som inte stänger den sista augusti. För att använda ett ord som jag hatar, jag hatar att vi inte är mer europeiska.
Det är så deprimerande att den befolkning som jag kan känna tillhörighet till i Finland är så försvinnande liten. Jag vill också ha ett RIKTIGT centrum med små butiker och ordentlig restaurangkultur i mitt hemland. Misstolka inte, jag älskar samtidigt mitt folk och jag älskar befolkningen särskilt på landsbygden för att den är så okonstlad. Men i staden vill jag se bildat folk. Och jag vet nu att jag alltid kommer att sakna mina månader i Stockholm. För att Stockholm är det stora Europa sett ur en finnes ögon.