Farväl

Nu har det gått exakt en vecka sedan vi lämnad Svea rike, tog tunnelbanan och bussen till Viking terminalen och dagsbåten till Åbo. En vecka sedan vi anlände till Åbo – (vilken avlutning på nästan ett halvår bland civilisationen… Heja Åbo!) och tog tåget hem. Att vara hemma har karakteriserats av återföreningens glädje men också av saknad (och mycket städande efter stambytet som fortfarande pågår i vårt hem och låt mig påpeka, nu lever vi fortfarande utan badrum och toalett för arbetena är 2 månader försenade, men vårt eget hem är det, trots allt).

Saknaden efter Stockholm är enorm, det kommer jag inte över. Spårvagnarnas skrammel tröstar mig något, likaså tändes lite hopp när jag såg att de anlagt en skridskobana på Järnvägstorget. Men annars. Oj, vi finnar är ett agrarfolk, vi är SÅ ett agrarfolk. Vi må vara hjältar med tanke på hur vi byggt upp vårt land på 60 - 70 år. Men stil och estetik för att tala om urbanitet, det är inte finnarnas starka sida. Eller rättare sagt, det är inte finnarnas sida alls. Det som hjälper i saknaden är att lyssna på finsk musik, just nu blir det Zen café, det ger lite karaktär åt att vara här.

Innan vi lämnande Stockholm läste jag Marianne Alopaeus ”Drabbad av Sverige”, som min mans mormors kusin, svensk sedan början av 1900-talet, gav mig. I den beskriver Alopaeus det Sverige hon som finlandssvensk möts av på 1970 och 1980-talet. Boken är rätt så svårförståelig, hon använder ett mycket gammalmodigt språk då hon skriver, dessutom tycker jag att hon överdriver mycket och är alltför provokativ. Men boken är fascinerande eftersom hon gjort många samma sorts betraktelser som jag 20 år senare:

I Finland har vi:
- billigare och punktligare kollektivtrafik och bättre skola (i alla fall om man ser på internationella jämförelser)
- politiker som inte smutskastar varan, i alla fall inte i samma grad som här (här har kanske skett en förändring från 1980-talet, för i förra valet var Herr Lipponen (som tack vare sitt despotiska uppträdande fick lämna estraden med svansen mellan benen) rätt så aggressiv i synnerhet mot andra partiledare, men också andra kandidater).

I Stockholm har de:
-fantastiskt utbud av aktiviteter för barn, Alopaeus nämner: barnteatrar, leksaksmuseer och övriga museers satsning på barn. Är det faktiskt möjligt att man satsat på kultur för barn redan i över 20 år??? Vakna Finland!
- fantastiskt utbud av kulturevenemang för alla åldrar – och också stora kommunala satsningar på detta (som cyniker tänker man, ja men svenskarna har ju pengar, vi är ett fattigt land…)

Alopaeus skriver också att:
- förskolan är överuppskattad och mödrarna har ifrån tagits sin rätt att få vårda sina barn, det skriver jag under ännu idag
- dessutom talar hon om att svenskarna inte är sena på att berömma Finland för bl.a. fin arkitektur och det är också sant.

Det som skiljer sig är bostadssituationen. Alopaeus skriver att bostadssituationen i Finland är mycket sämre, men nu är det ju tvärtom.

Kommer vi att återvända till Stockholm? Vi vill nog det och jag tror vi har ganska stora chanser att få arbete där båda två. Jag tror att mysiga caféer är ett livsvillkor för mig. Men idag skall jag ut till parken och hälsa på alla mammor och berätta hur lyckligt lottade vi är som har möjlighet att vara hemma och njuta av våra barn.

svensk musik och saknad

Jag har bestämt mig för att inte lyssna på finsk musik medan jag är här. Jag lyssnar inte heller på sådant som jag vanligen lyssnar på i Finland (inklusive The Smiths fast egentligen skulle det passa mycket bättre att lyssna på Smiths här – här är det inte endast de ultracoola som lyssnar på dem, utan en stor del av dem som man stöter på på gatorna på i Aspudden eller på Söder, verkar det som i alla fall). Här lyssnar jag mest på svensk musik som jag hittat på bibban. Skäms faktiskt ganska ofta då jag går till disken på biblioteken för att låna skivor för jag har ofta ingen aning om vad jag lånar! Stina Nordenstam har varit en välkommen bekantskap liksom Anna Ternheim. Det finns så många kvinnliga artister här, det är inte klokt! Eller, det är jätteklokt och bra. Jag har inte tidigare insett hur tydligt olika länder har ett eget sound. En dag då jag satt på Mac Donald´s spelade de Kent. Och jag tänkte att ser man på, det spelar nåt finskt, Him (?!) tänkte jag på allra först faktiskt. Tills jag insåg att det var Kent. Som många finnar visserligen gärna kallar finska, men det är de ju inte – det vet ju alla. Sen har jag också utökat musikutbudet i min dator med Eskobar, Håkan Hellström, Weeping Willows, The Plan och många fler. Artister med klart svenskt sound. Saknar ännu många kvinnliga artister i skivsamlingen. Men snart åker vi hem så jag får vända mig till Nifin och hoppas de köper in mycket ny svensk musik. Så jag kan lyssna på halvsentimal hapy, happy pop/rock.

Vi är annars alldeles förstörda av tanken att åka hem snart. Kommer att sakna denna stad med sitt utbud så. Det är inte bara caféerna, restaurangerna och de personliga butikerna. Allt är bara så människoinriktat här, bostadsområdena, biblioteken, öppna förskolorna och parklekarna, museerna... Man tänker på att det är en medmänniska som är mottagare. Voi, voi, suck.

Låt kungen flytta till Fittja

Fittja och mångkulturellt centrum idag. Det längsta jag åkt med rödalinjen och faktiskt, måste jag konstatera, så illa var det trots mina förut fattningar inte! Idén med det mångkulturella centret i Fittja tycker jag är jättefin. Och centret var jättefint. Men där slog det mig bara helt plötsligt om det kanske var kungen eller drottningen eller något av hans barn som närvarade vid vernissagen av centret?
Och så blev jag så sur på hela kungahuset för det är nåt jag inte alls kan förstå mig på, född i en republik som jag är. Hur kan man ha en kung som med sin familj badar i pengar medan det ser ut som det gör i vissa delar av riket? Vi lever på 2000-talet!! Ändå vet jag att många svenskar faktiskt gillar kungen. Bland annat för att hans vackra döttrar gör riket känt ute i Europa. För svenskarnas skattepengar. Det är saker som denna som gör att jag är glad att jag betalar skatt till Finland. Tarja Halonen må mest likna en groda, men hon är intelligent och en god människa med (äkta) medlidande. Hon får gärna representera mitt folk utomlands. Nej, låt kungen med familj flytta till Fittja för några månader. Kanske omvärderar han sedan om han behöver alla sina fina bilar och båtar som han berättade om i Metro för någon vecka sedan.

sergels torg o kulturhuset

Jag älskar Sergels torg för att det är ett bevis på att Sverige inte alltid heller har kontroll – ett exempel på att också Sverige kan misslyckas. Det känns ironiskt att sitta på biblioteket i Kulturhuset och blicka ut genom fönstret en mulen dag och känna sig som om man kunde befinna sig i en tidigare öststat. Knappast var det det intrycket som stadsplanerarna en gång i tiden ville ge då de valde att riva ner den gamla staden. Jag vill inte ha ett Sergels torg i Helsingfors, men jag längtar efter ett kulturhus! Ett kulturhus som är öppet för alla – gamla och unga, invandrare och svenssons. Jag tycker det rockar fett för att använda ett rikssvenskt utryck som jag lärt mig här!

Demokrati i Rinkeby

Några siffror om Rinkeby

Andelen hyreslägenheter: 99,4 %
Medelinkomst 2004: 153 100 kr (hela Sthlm 274 100kr)
Andelen som fått ekonomiskt bistånd någongång under 2004: 29,2 % ( hela Sthlm 5,8 %)
Utländska medborgare och svenska medborgare födda utomlands 2005: 64,7 % ( hela Sthlm 21,2 %)

(Källa Rinkebys stadsdelsförvaltning)

Jag hade inte tänkt göra det, men gjorde det ändå. Jag åkte till Rinkeby för att delta i stadsdelsnämndens öppna frågestund. Och jag visste ju vad som väntade mig, men ändå var det verkligen som att åka utomlands. Redan på tunnelbanestationens konst kan man se att nu åkte vi utanför de svenska gränserna. Jag undrar hur många svenskar som ens vet hur Rinkeby centrum ser ut och har varit där? Jag undrar hur det skulle kännas om det fanns nåt liknande i Helsingfors? För mig är det ju väldigt spännande då det finns här, men i Helsingfors skulle jag kanske bli något rädd för att staden håller på att omvandlas till något… icke finskt? Gick in på Vi och undrade ifall det skämtade då det under en hylla stod utländska varor. Var det svenska varor det? Sen, när jag gick mot biblioteket, var jag tvungen att ringa gubben och tala finska – bara för att känna mig ens en smula mindre malplacerad. Jag är inte heller svensk, så desså! På bibban kunde jag äntligen hitta lite orientalisk musik och det har itunes fått spela efter det må ni tro!
På själva frågestunden var det mycket folk, mycket mer än jag stött på på liknande möten i Skärholmen, Östermalm eller Liljeholmen. Och de flesta hälsade vänligt på varandra, inklusive mig där. Så antinordiskt, ja, antifinskt i alla fall. Själva mötet var i den t.o.m. i Finland kända Rinkebyskolans festsal, prydd med flaggor från 75 olika länder. Stämningen var över lag god och invånarna bad aktivt om ordet. När själva frågestunden var över var det många som satt kvar, men jag smet, rädd för mörkret och de våldsamt fäktande killarna som jag stött på tidigare. På tunnelbanestationen höll jag på att få en kungfukung på mig, där han övade mot sin kompis i hela korridoren. Men jag kom tryggt hem, med en känsla av att direkt demokrati faktiskt ser ut att fungera ganska bra i Rinkeby, trots att området hade det allra lägsta valdeltagandet i hela Stockholm.

Julkänsla?

Jag har julshoppat! Åhlens lockade med 20 % rabatt och det kunde jag inte motstå. Det blev pippi nattlinne och pippi lakan och pippi handdukar till flickorna – pippi är ju svensk så det passar bra en jul som tillbringas i Sverige. Julshoppandet har gett mig lite julkänsla och jag funderar faktiskt på att ta fram julpyntet som jag burit med mig från Finland nu. Lampor - eller ljus kanske de skall kallas - i fönstren har jag ju redan satt upp.
När de första julsakerna lades ut i butikerna i oktober blev jag nästan sur. Blir man för tidigt påmind om julen inkommer inte den riktiga julkänslan när det äntligen blir jul för man har redan ”överupplevt” den.
Men nu är det bara en månad kvar till jul och jag tycker inte alls att julkänslan har kommit än för det är mycket drygt med julpynt och juleljus i fönstren här i Aspudden. Och då har jag för bara några veckor sedan fått kommentaren av, jag vet inte hur många helsingforsbor, att det måste vara ljuvligt att tillbringa julen i Stockholm eftersom det är en så julig stad. Jag väntar! De har visserligen satt upp en gran på Eriks Segersälls väg här i Aspudden, men det känns nog mer som höst när man halkar omkring på löven som någon ignorerat att städa bort där (här har jag bott hela mitt liv uppe i norden, men aldrig tidigare upplevt att löv kan vara hala – tacka vet jag effektiv städning i Helsingfors).
Så har jag funderat, hur är det med kollektivtrafiken och taxi på julen här i Stockholm? I Helsingfors stannar ju lokaltrafiken helt på julafton, men eftersom de finns så många invånare som inte firar jul här kanske de finns de som är villiga att jobba?

På besök hemma

Efter en vecka hemma i Finland är jag tillbaka i Sthlm. Sitter på Wennerblads i Aspudden för att jag vet att jag kan lita på att de spelar bra musik och för att jag gillar interiören och stämningen. Lyxigt novembermys i förorten. Låter för bra för att vara sant.

Det känns konstigt att ha varit tillbaka i mitt eget liv. För det är ju så det är, där, i Helsingfors finns mitt riktiga liv. Det jag lever här i Stockholm har ingen egentlig anknytning till samhället och människorna här. Jag behöver inte bry mig om vad som händer i landet, jag betalar inte skatt här och jag ser inte bekanta ansikten i tunnelbanan eller på stan. Det är inte många som vet att jag är här. Ingen kommer att sakna mig när jag åker bort igen. Jag skall tjäna ett annat samhälle än detta.

När vi anlände till Helsingfors fick jag superångest. På bussen från flygplatsen ville jag be chauffören vända om. Jag var plötsligt omringad av monotont talande och dåligt klädda finnar som jag inte ville känna någon samhörighet med. Själva Helsingfors kändes bara så litet, så litet. Från första stund led jag av caféångest, precis som jag befarat. Strindbergs serverar visserligen gott kaffe (fast dyrt sådant), men att se dåligt uppklädda, nyrika gamla damer röka och leka fina kan knappast kallas för en upphöjande upplevelse. När jag sitter där tänker att de nationella flaggorna kanske ändå beskriver något? Den svenska värme och sol, nåt positivt. Den finska det oskyldiga, rena men samtidigt det färglösa och trista också. Jag tror inte att det är en slump att finska berättelser ofta är så deprimerande. Kan man skriva om annat än hårt liv och alkoholism när det är så uppenbart?

När lillan sov i vagnen i Tölö var det, precis som jag hade räknat med, skitsvårt att hitta ett café att sitta på i all skönans ro. Jag kommer bara inte över att det kan vara så stor skillnad i caféfrekvensen i dessa två städer. Skulle jag ha nöjt mig med annat än espressokaffe och sänkt mina krav på dräglig inredning drastiskt skull det visserligen ha lyckats. Men presidentkaffe ville inte min mage ha. Vad gjorde jag då? Jag bara vandrade. Och det slog mig där jag gick bland gatorna i Helsingfors centrum att det skulle vara väldigt annorlunda att vara i den staden om man flyttat dit först som vuxen. Nu finns det något minne från nästan alla gator, man ser bekanta stup i kvarten och vet vilka butiker som fanns var när man som barn fick följa med mamma och handla. Stockholms gator bär inte på några minnen om mina gamla förälskelser, besvikelser, glädjeutrop, tonårsröj... I Stockholm är jag bara anonym. Och det är ju skönt att få vara anonym för det är det är väl det som gör att man höjes upp från vardagen och dagarna blir nåt lite extraordinärt. Man kan vara vad som helst och vem som helst.

I slutet av veckan, efter att ha träffat bekanta och släkt kändes det ändå sentimentalt att åka iväg. På engelska heter det att ”Home is where the heart is”. Jag har funderat över det där. Mitt hjärta finns nog i Stockholm, eftersom storstadspulsen (så corny som det än låter) känns som en åder inom mig som förser mig med syre som jag behöver för att blomstra. Stadsbyggnadskonstens skönhet och det estetiska som finns överallt förskönar min vardag och förhöjer min livskvalitet. Men familj, bekanta och egna saker finns inte här så därför vinner nog Helsingfors som hem. Trots allt. I hamnen på Söder ville jag nästan gripa fast vid de finnar som steg av. Ni är så äkta och härligt okonstlade vill jag säga dem. Fast i tunnelbanan hade jag redan vant mig vid varmt klingande rikssvenska.

Kulturimperialisten besöker Skärholmen?

”Vi hör inte hemma här” säger killen till mig med sin blick. Vi står på Skärholmens tunnelbanestation och han som ser mig i ögonen är en kille i min ålder som med sin klädsel visar att han har en adress på ett lite annorlunda område. Ett lite annorlunda område än Skärholmen.

Jag har famnen full av billig gurka och billigt blattebröd (som mannen min senare kommer att kalla brödet jag köpt – gott tycker han det är). Hur mycket har jag inte för en liten stund sedan njutit av att gå i Vi i Skärholmen. Ta del av alla de varor som inte erbjuds i innerstaden (eller i den goda förorten dit jag själv snart skall återvända). Stockmanns matavdelning (den enda ordentliga matavdelning som Helsingfors har att erbjuda) skulle blekna av all bortlångistan frukt som Vi i Skärholmen bjuder på. När är erbjudandet av exotiska frukter ett tecken på oönskad invandring och när på uppskattade medborgare? Ironi!

Egentligen är det inget fel på Skärholmen, så vitt man nu kan säga något efter att besökt stadsdelen två gånger. Det verkar som om storstadssatsningarna verkligen slagit ut i blom här. Det finns service av alla de slag. Och satsningen med teater tycker jag att är alldeles fantastisk. Medborgarhuset står mitt i centret – väl tillgängligt och med vänlig assistance. Jag får uppfattningen om att det finns politiker i stadsdelen som verkligen kämpar för en bättre framtid för området och för människorna som bor där. Det finns gott om broschyrer som berättar för besökare om området – om det goda i området. Jag åker från Skärholmen med känslan av att det finns hopp där. Lika övertygad är jag inte när jag lämnar andra stadsdelar i Stockholm.

Men hur kulturimperialistiskt är det inte av mig att åka dit och njuta av all olikhet för att sedan återvända hem till trygga och enfärgade Aspudden? För visst är det en sorts lättnad som jag och killen med blicken upplever? För att vi lämnar Skärholmen och inte behöver befatta oss med de problem som finns där. För mig är inte de typiska skärholmsborna svenskar och kommer aldrig att bli det heller. Det säger jag, fast jag vet att det smärtar i bröstet på många av dem som är berörda av dylika ord. Jag vill inte att skärholmsborna skall flytta bort, utan jag vill att de skall stanna och fortsätta att berika vardagen hos oss nordbor. Jag vill inte att de skall uppleva att de är andraklassens medborgare, men jag vill att de skall integrera sig och uppfatta att det inte är okej att flirta med en gravid nordbo eller att i svenska termer förtycka kvinnor. Jag vill att de skall uppträda som folk för att de trots alla motsägelser fått en chans till i Norden. Och jag vill inte ha ont samvete för att jag tycker att det är en skojig detalj att jag inte skulle ha vetat att man kan få mellan-östernmusik som ringsignal till sin mobil om röda linjen inte fortsatte ända ut till Norsborg. Jag tycker det är en fantastisk upptäckt!