På besök hemma

Efter en vecka hemma i Finland är jag tillbaka i Sthlm. Sitter på Wennerblads i Aspudden för att jag vet att jag kan lita på att de spelar bra musik och för att jag gillar interiören och stämningen. Lyxigt novembermys i förorten. Låter för bra för att vara sant.

Det känns konstigt att ha varit tillbaka i mitt eget liv. För det är ju så det är, där, i Helsingfors finns mitt riktiga liv. Det jag lever här i Stockholm har ingen egentlig anknytning till samhället och människorna här. Jag behöver inte bry mig om vad som händer i landet, jag betalar inte skatt här och jag ser inte bekanta ansikten i tunnelbanan eller på stan. Det är inte många som vet att jag är här. Ingen kommer att sakna mig när jag åker bort igen. Jag skall tjäna ett annat samhälle än detta.

När vi anlände till Helsingfors fick jag superångest. På bussen från flygplatsen ville jag be chauffören vända om. Jag var plötsligt omringad av monotont talande och dåligt klädda finnar som jag inte ville känna någon samhörighet med. Själva Helsingfors kändes bara så litet, så litet. Från första stund led jag av caféångest, precis som jag befarat. Strindbergs serverar visserligen gott kaffe (fast dyrt sådant), men att se dåligt uppklädda, nyrika gamla damer röka och leka fina kan knappast kallas för en upphöjande upplevelse. När jag sitter där tänker att de nationella flaggorna kanske ändå beskriver något? Den svenska värme och sol, nåt positivt. Den finska det oskyldiga, rena men samtidigt det färglösa och trista också. Jag tror inte att det är en slump att finska berättelser ofta är så deprimerande. Kan man skriva om annat än hårt liv och alkoholism när det är så uppenbart?

När lillan sov i vagnen i Tölö var det, precis som jag hade räknat med, skitsvårt att hitta ett café att sitta på i all skönans ro. Jag kommer bara inte över att det kan vara så stor skillnad i caféfrekvensen i dessa två städer. Skulle jag ha nöjt mig med annat än espressokaffe och sänkt mina krav på dräglig inredning drastiskt skull det visserligen ha lyckats. Men presidentkaffe ville inte min mage ha. Vad gjorde jag då? Jag bara vandrade. Och det slog mig där jag gick bland gatorna i Helsingfors centrum att det skulle vara väldigt annorlunda att vara i den staden om man flyttat dit först som vuxen. Nu finns det något minne från nästan alla gator, man ser bekanta stup i kvarten och vet vilka butiker som fanns var när man som barn fick följa med mamma och handla. Stockholms gator bär inte på några minnen om mina gamla förälskelser, besvikelser, glädjeutrop, tonårsröj... I Stockholm är jag bara anonym. Och det är ju skönt att få vara anonym för det är det är väl det som gör att man höjes upp från vardagen och dagarna blir nåt lite extraordinärt. Man kan vara vad som helst och vem som helst.

I slutet av veckan, efter att ha träffat bekanta och släkt kändes det ändå sentimentalt att åka iväg. På engelska heter det att ”Home is where the heart is”. Jag har funderat över det där. Mitt hjärta finns nog i Stockholm, eftersom storstadspulsen (så corny som det än låter) känns som en åder inom mig som förser mig med syre som jag behöver för att blomstra. Stadsbyggnadskonstens skönhet och det estetiska som finns överallt förskönar min vardag och förhöjer min livskvalitet. Men familj, bekanta och egna saker finns inte här så därför vinner nog Helsingfors som hem. Trots allt. I hamnen på Söder ville jag nästan gripa fast vid de finnar som steg av. Ni är så äkta och härligt okonstlade vill jag säga dem. Fast i tunnelbanan hade jag redan vant mig vid varmt klingande rikssvenska.