Kulturimperialisten besöker Skärholmen?

”Vi hör inte hemma här” säger killen till mig med sin blick. Vi står på Skärholmens tunnelbanestation och han som ser mig i ögonen är en kille i min ålder som med sin klädsel visar att han har en adress på ett lite annorlunda område. Ett lite annorlunda område än Skärholmen.

Jag har famnen full av billig gurka och billigt blattebröd (som mannen min senare kommer att kalla brödet jag köpt – gott tycker han det är). Hur mycket har jag inte för en liten stund sedan njutit av att gå i Vi i Skärholmen. Ta del av alla de varor som inte erbjuds i innerstaden (eller i den goda förorten dit jag själv snart skall återvända). Stockmanns matavdelning (den enda ordentliga matavdelning som Helsingfors har att erbjuda) skulle blekna av all bortlångistan frukt som Vi i Skärholmen bjuder på. När är erbjudandet av exotiska frukter ett tecken på oönskad invandring och när på uppskattade medborgare? Ironi!

Egentligen är det inget fel på Skärholmen, så vitt man nu kan säga något efter att besökt stadsdelen två gånger. Det verkar som om storstadssatsningarna verkligen slagit ut i blom här. Det finns service av alla de slag. Och satsningen med teater tycker jag att är alldeles fantastisk. Medborgarhuset står mitt i centret – väl tillgängligt och med vänlig assistance. Jag får uppfattningen om att det finns politiker i stadsdelen som verkligen kämpar för en bättre framtid för området och för människorna som bor där. Det finns gott om broschyrer som berättar för besökare om området – om det goda i området. Jag åker från Skärholmen med känslan av att det finns hopp där. Lika övertygad är jag inte när jag lämnar andra stadsdelar i Stockholm.

Men hur kulturimperialistiskt är det inte av mig att åka dit och njuta av all olikhet för att sedan återvända hem till trygga och enfärgade Aspudden? För visst är det en sorts lättnad som jag och killen med blicken upplever? För att vi lämnar Skärholmen och inte behöver befatta oss med de problem som finns där. För mig är inte de typiska skärholmsborna svenskar och kommer aldrig att bli det heller. Det säger jag, fast jag vet att det smärtar i bröstet på många av dem som är berörda av dylika ord. Jag vill inte att skärholmsborna skall flytta bort, utan jag vill att de skall stanna och fortsätta att berika vardagen hos oss nordbor. Jag vill inte att de skall uppleva att de är andraklassens medborgare, men jag vill att de skall integrera sig och uppfatta att det inte är okej att flirta med en gravid nordbo eller att i svenska termer förtycka kvinnor. Jag vill att de skall uppträda som folk för att de trots alla motsägelser fått en chans till i Norden. Och jag vill inte ha ont samvete för att jag tycker att det är en skojig detalj att jag inte skulle ha vetat att man kan få mellan-östernmusik som ringsignal till sin mobil om röda linjen inte fortsatte ända ut till Norsborg. Jag tycker det är en fantastisk upptäckt!