mångkultur och mångfald

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är politiskt korrekt att höra på Death in June. Men ibland behöver jag bli förförd av förtrollad musik som denna. Genom den medieövervakningen som vi i Finland har av Sverige har jag fått den uppfattningen att frågan om ett band har natsismsympatier eller inte är rätt så laddad. I Finland finns det inte ens någon egentligt extremhöger (inte nån som vanliga människor känner till i alla fall) så frågeställningen känns rätt så ointressant. Sannfinnarna kan man knappast se som ett parti som skulle vara direkt rasistiskt. På riktigt rasistiskt. Vi har inga skinheads som har stora demonstrationer som urartar. Fast vi har ju inga invandrare heller i jämförelse. I Helsingfors har ungefär 6 procent av invånarna utländsk härkomst. I Stockholm ca 20 procent.

Mångfalden och mångkulturen är väldiskuterade här och inte utan orsak. Jag tycker att den Stockholmska mångfalden uppträder i många olika skepnader. Jag älskar Söder för att där finns människor av alla de slag. Det är en sorts mångfald. Samtidigt njuter jag i tunnelbanan när jag sitter i närheten av invandrare och lyssnar till deras blattesvenska. Blattesvenskan har fått sin ljuva klang genom Hossein i Jakob Ejersbos ”Nordkraft” och Jonas HKs ”Ett öga rött” och Marjaneh Bakhtiaris ”Kalla det vad fan du vill”. I Finland kan man inte tala om att invandrarna skulle ha en röst i litteraturen. Det är väl därför det är så intressant att läsa böcker som behandlar fenomenet (om man nu får kalla det för ett fenomen). Hur som helst så är det i det senare fallet frågan om en annan sorts mångfald, det som man i positiv bemärkelse vill kalla mångkultur. Mångkultur ligger väl i mitt intresse för att det har nära att göra med det jag studerar. Man måste ha koll på vilken typ av liv som försiggår i vilken del av staden. Jag är slagen av hur segregerat Stockholm trots alla försök och insatser är. I Aspudden ser man inga invandrare till exempel. I Tensta fick jag känna hur det är att vara en minoritet till hudfärgen. Det var en väldigt konstig upplevelse. Egentligen är det väl inget problem att man vill bo i närheten av likasinnade. Men leder det till att man blir stämplad om man säger att man kommer från t.ex. Rinkeby (som jag läst att Alexandra Pascalidou blivit), ja då är det ju inte bra. Vi har våra invandrartäta förorter, ja vi har till och med en gata som kallas Mogadishu aveny, men det Rinkeby jag såg för fem år sedan, något sådant finns verkligen inte. Och det är samtidigt väldigt tryggt måste jag medge, men samtidigt lite tråkigt.

Men jag undrar om Stockholmarna har funderat över vad invandrarna gör åt stadsbilden? I Aspudden verkar invandrarna vara de aktivaste småföretagarna som håller gatubilden levande med sin affärsverksamhet. Har frissa, korvkiosk, café och förståss pizzeria och annan restaurangverksamhet här. I Finland har invandrarna bara kebab/pizza restauranger. I Stockholm har jag sett hur många trendigt inredda caféer som helst där ägaren ser ut att vara av annan härkomst än svensk. Kanske kan vår stillastående gatubild i framtiden livas upp av en knippe modiga företagare av utländsk härkomst?