Kungsholmen och arg på Finland

Jag är så vemodig (dessutom lyssnar jag på Kent just nu, vilket bara förstärker känslan), för att det kommer att komma en dag då det är dags att säga farväl till denna stad som jag kommit att förälska mig i så. Och den dagen närmar sig med stormsteg. Jag är rädd för vad som skall hända med mig när de nya intrycken försvinner och det inte finns nåt nytt att fundera och begrunda över.

Idag har jag vandrat på Kungsholmen och ja, jag bara häpnar eftersom de vackra strandpromenaderna bara fortsätter och de gamla sköna husen aldrig tar slut i denhär staden. Har promenerat förbi minst fyra personliga caféer som lockade mig så (dvs. samma antal som ungefär finns i hela Helsingfors med 600 000 invånare). Har kryssat med vagn bland andra vagnar – barnfamiljerna i staden. Har sett tiotals småbutiker med designprylar och annat exklusivt som aldrig skulle klara sig i Helsingfors. Kanske är stadskulturen påväg till Helsingfors så småningom, för en förändrig från det gamla dystra kan ju åskådas trots allt. Men inte tillräckligt fort! Dessutom finns det ju ingen stad i den rätta betydelsen att utveckla vidare. Eller, kanske? Kunde Bakre-Tölö bli nåt annat än ett område nersmutsat av trafiken? Kan Berghäll bli en lämplig boplats för en barnfamilj? Vill någon ens att Berghäll skall förändras?

Jag har vandrat i St. Eriksbergområdet. Och jag blir bara så arg. Vad är det för fel på finska arkitekter? I St. Eriksbergsområdet kan man visserligen kritisera husen för att de ser lite för gamla ut och att de således är missvisande rent historiskt. Men miljön har ju blivit fantastisk att bo i. Visst kan finska arkitekter göra ståtliga offentliga byggnader. Men vad gör de för människorna? Urtråkig, oftast skitful arkitektur, där alla hus liknar varandra på pricken. Jag känner inte till den process under vilken nya områden kommer till och det kan ju förståss hända att det inte endast är arkitekterna, utan också byggfirmorna som är skyldiga. Men jag bara häpnar när jag vandrar i Hammarby sjöstad. Vilken uppfinningsrikedom. Vilken kvalitet. Vilka modiga lösningar. Området för mina tankar till KSMN-island i Amsterdam där man verkligen varit modig. Men gör vi sådant i Finland? Neej, det gör vi verkligen inte. För vi är så tråkiga. Arkitektkåren är så jävla stolt och att ställa sig ner på marken och se på vem man ritar för, nee, det kan man väl inte göra?! Nergradera sin existens.

Imorgon skall vi åka till Lidingö för att bonga flotta villor. Kanske ger det mig nya tankar om Stockholms och stockholmarnas förträfflighet? För att det är så svårt för en finne att förstå dehär med överklass. En överklass i den omfång som här existerar ju inte i Finland.