Farväl

Nu har det gått exakt en vecka sedan vi lämnad Svea rike, tog tunnelbanan och bussen till Viking terminalen och dagsbåten till Åbo. En vecka sedan vi anlände till Åbo – (vilken avlutning på nästan ett halvår bland civilisationen… Heja Åbo!) och tog tåget hem. Att vara hemma har karakteriserats av återföreningens glädje men också av saknad (och mycket städande efter stambytet som fortfarande pågår i vårt hem och låt mig påpeka, nu lever vi fortfarande utan badrum och toalett för arbetena är 2 månader försenade, men vårt eget hem är det, trots allt).

Saknaden efter Stockholm är enorm, det kommer jag inte över. Spårvagnarnas skrammel tröstar mig något, likaså tändes lite hopp när jag såg att de anlagt en skridskobana på Järnvägstorget. Men annars. Oj, vi finnar är ett agrarfolk, vi är SÅ ett agrarfolk. Vi må vara hjältar med tanke på hur vi byggt upp vårt land på 60 - 70 år. Men stil och estetik för att tala om urbanitet, det är inte finnarnas starka sida. Eller rättare sagt, det är inte finnarnas sida alls. Det som hjälper i saknaden är att lyssna på finsk musik, just nu blir det Zen café, det ger lite karaktär åt att vara här.

Innan vi lämnande Stockholm läste jag Marianne Alopaeus ”Drabbad av Sverige”, som min mans mormors kusin, svensk sedan början av 1900-talet, gav mig. I den beskriver Alopaeus det Sverige hon som finlandssvensk möts av på 1970 och 1980-talet. Boken är rätt så svårförståelig, hon använder ett mycket gammalmodigt språk då hon skriver, dessutom tycker jag att hon överdriver mycket och är alltför provokativ. Men boken är fascinerande eftersom hon gjort många samma sorts betraktelser som jag 20 år senare:

I Finland har vi:
- billigare och punktligare kollektivtrafik och bättre skola (i alla fall om man ser på internationella jämförelser)
- politiker som inte smutskastar varan, i alla fall inte i samma grad som här (här har kanske skett en förändring från 1980-talet, för i förra valet var Herr Lipponen (som tack vare sitt despotiska uppträdande fick lämna estraden med svansen mellan benen) rätt så aggressiv i synnerhet mot andra partiledare, men också andra kandidater).

I Stockholm har de:
-fantastiskt utbud av aktiviteter för barn, Alopaeus nämner: barnteatrar, leksaksmuseer och övriga museers satsning på barn. Är det faktiskt möjligt att man satsat på kultur för barn redan i över 20 år??? Vakna Finland!
- fantastiskt utbud av kulturevenemang för alla åldrar – och också stora kommunala satsningar på detta (som cyniker tänker man, ja men svenskarna har ju pengar, vi är ett fattigt land…)

Alopaeus skriver också att:
- förskolan är överuppskattad och mödrarna har ifrån tagits sin rätt att få vårda sina barn, det skriver jag under ännu idag
- dessutom talar hon om att svenskarna inte är sena på att berömma Finland för bl.a. fin arkitektur och det är också sant.

Det som skiljer sig är bostadssituationen. Alopaeus skriver att bostadssituationen i Finland är mycket sämre, men nu är det ju tvärtom.

Kommer vi att återvända till Stockholm? Vi vill nog det och jag tror vi har ganska stora chanser att få arbete där båda två. Jag tror att mysiga caféer är ett livsvillkor för mig. Men idag skall jag ut till parken och hälsa på alla mammor och berätta hur lyckligt lottade vi är som har möjlighet att vara hemma och njuta av våra barn.