svensk musik och saknad

Jag har bestämt mig för att inte lyssna på finsk musik medan jag är här. Jag lyssnar inte heller på sådant som jag vanligen lyssnar på i Finland (inklusive The Smiths fast egentligen skulle det passa mycket bättre att lyssna på Smiths här – här är det inte endast de ultracoola som lyssnar på dem, utan en stor del av dem som man stöter på på gatorna på i Aspudden eller på Söder, verkar det som i alla fall). Här lyssnar jag mest på svensk musik som jag hittat på bibban. Skäms faktiskt ganska ofta då jag går till disken på biblioteken för att låna skivor för jag har ofta ingen aning om vad jag lånar! Stina Nordenstam har varit en välkommen bekantskap liksom Anna Ternheim. Det finns så många kvinnliga artister här, det är inte klokt! Eller, det är jätteklokt och bra. Jag har inte tidigare insett hur tydligt olika länder har ett eget sound. En dag då jag satt på Mac Donald´s spelade de Kent. Och jag tänkte att ser man på, det spelar nåt finskt, Him (?!) tänkte jag på allra först faktiskt. Tills jag insåg att det var Kent. Som många finnar visserligen gärna kallar finska, men det är de ju inte – det vet ju alla. Sen har jag också utökat musikutbudet i min dator med Eskobar, Håkan Hellström, Weeping Willows, The Plan och många fler. Artister med klart svenskt sound. Saknar ännu många kvinnliga artister i skivsamlingen. Men snart åker vi hem så jag får vända mig till Nifin och hoppas de köper in mycket ny svensk musik. Så jag kan lyssna på halvsentimal hapy, happy pop/rock.

Vi är annars alldeles förstörda av tanken att åka hem snart. Kommer att sakna denna stad med sitt utbud så. Det är inte bara caféerna, restaurangerna och de personliga butikerna. Allt är bara så människoinriktat här, bostadsområdena, biblioteken, öppna förskolorna och parklekarna, museerna... Man tänker på att det är en medmänniska som är mottagare. Voi, voi, suck.

Låt kungen flytta till Fittja

Fittja och mångkulturellt centrum idag. Det längsta jag åkt med rödalinjen och faktiskt, måste jag konstatera, så illa var det trots mina förut fattningar inte! Idén med det mångkulturella centret i Fittja tycker jag är jättefin. Och centret var jättefint. Men där slog det mig bara helt plötsligt om det kanske var kungen eller drottningen eller något av hans barn som närvarade vid vernissagen av centret?
Och så blev jag så sur på hela kungahuset för det är nåt jag inte alls kan förstå mig på, född i en republik som jag är. Hur kan man ha en kung som med sin familj badar i pengar medan det ser ut som det gör i vissa delar av riket? Vi lever på 2000-talet!! Ändå vet jag att många svenskar faktiskt gillar kungen. Bland annat för att hans vackra döttrar gör riket känt ute i Europa. För svenskarnas skattepengar. Det är saker som denna som gör att jag är glad att jag betalar skatt till Finland. Tarja Halonen må mest likna en groda, men hon är intelligent och en god människa med (äkta) medlidande. Hon får gärna representera mitt folk utomlands. Nej, låt kungen med familj flytta till Fittja för några månader. Kanske omvärderar han sedan om han behöver alla sina fina bilar och båtar som han berättade om i Metro för någon vecka sedan.

sergels torg o kulturhuset

Jag älskar Sergels torg för att det är ett bevis på att Sverige inte alltid heller har kontroll – ett exempel på att också Sverige kan misslyckas. Det känns ironiskt att sitta på biblioteket i Kulturhuset och blicka ut genom fönstret en mulen dag och känna sig som om man kunde befinna sig i en tidigare öststat. Knappast var det det intrycket som stadsplanerarna en gång i tiden ville ge då de valde att riva ner den gamla staden. Jag vill inte ha ett Sergels torg i Helsingfors, men jag längtar efter ett kulturhus! Ett kulturhus som är öppet för alla – gamla och unga, invandrare och svenssons. Jag tycker det rockar fett för att använda ett rikssvenskt utryck som jag lärt mig här!