huddinge by night

Tandblekning? Kan man bleka sina tänder i Finland? Så kan man fråga sig, nästan.

nytt försök

Jag har placerat min blogg i
Stockholm på bloggkartan.se

det finns så vackra vyer i denna stad...

... och så fula.... (förlåt du som bor här... jag menar inget illa...)

får man bo med barn i city?

Det är så barnvänligt här. Visst har vi utbud i Helsingfors, men det är så mycket större här. Och människorna ställer sig så mycket vänligare till barn här. Varje dag när vi rör oss på stan, jag och barnen, får de vänliga leenden och trevliga kommentarer. Här delas ”barn i stan” ut gratis, en tidning som utkommer varje månad och berättar vad det finns för program för barnfamiljer. Det tycker jag är något det! För att inte tala om de övriga gratistidningar för barnfamiljer som finns (här kan man ju också vara cynisk och säga att man här insett vilken marknadspotential det finns i barnfamiljer, men det skall jag fundera mer på senare).

Här verkar inte heller finnas en diskussion om att barn som bor i city är något hemskt, hemma i Helsingfors får man mer eller mindre känna sig som en egoistisk och dålig förälder för att man bor i centrum. För det är ju ingen bra miljö att växa upp i påstår dom. Jag brukar förolämpas av det, för jag har själv vuxit upp i stan. Tycker nog jag har haft en bra barndom och skulle nog ogärna ha vuxit upp någon annanstans. Här verkar det finnas många som vill låta sina barn växa upp i city. City mer eller mindre kryllar av färgglada barnvagnar och babybjörn bärselen uppspända på trendigt klädda mammor och pappor skulle jag våga påstå. Vid så gott som varje uteservering finns minst en barnvagn parkerad. Tittar man in i trappuppgångar ser man barnvagnar. Stockholm har också, till skillnad från Helsingfors, satsat på service för barnfamiljer i city: öppna förskolor, lekparker och bemannade parklekar. Inte kan det väl endast vara en följd av att stadsdelsnämnderna fört beslutsfattande närmare invånarna och att man den vägen kunnat tillgodose önskemål och behov bättre? Jag tror att den negativa attityden i Finland speglar att befolkningen fortfarande inte är en speciellt urban.

När får Helsingfors ett ”rum för barn” i stan? En central parklek där man grilla korv och byta blöjor/gå på toaletten eller hänga med och sjunga en lite stund? När får vi caféer med filtar så man kan sitta ute länge på hösten medan barnen sover i vagnen? Det skulle jag bara vilja veta. I den globala tävlingen mellan metropolerna har väl också barnfamiljerna sin roll? Vi kan faktiskt också tillhöra Richard Floridas ”creative class” (som man så gärna vill locka till sig för att bli en innovativ stad). Och ändå spyr våra politiker ut att Helsingfors centrum måste vara konkurrenskraftigt och livskraftigt.

mina gullungar

en dag på universitetet

Min första dag på tunnelbanan i gryningen. Jag var inte den enda där. Det blev en tjock fet massa av människor som trängdes stående, något jag endast ett fåtal gånger upplevt i Hfrs, då snarast på spårvagn nummer tre och bara några hållplatser (läs några minuter). Saknade morgonlandskapet, men lyckligtvis finns city och metro som underhåller en. Om man nu ryms att läsa i något hörn. Helst hade jag nog tagit en tupplur sittande eftersom minstingen tyckte det var dags att vakna före sju.
Fast tunnelbanan är nog inte ett så tokigt färdmedel, trots att jag jämt klagar på den. Egentligen är den ett ganska genialt transportmedel. Jag provade bussen från Hornstull till Universitet en dag och märkte att det tog mig sådär 1,5 gånger längre tid än om jag skulle ha tagit röda linjen mot Mörby centrum (oj, jag börjar lära mig tunnelbanelinjenamn och annat, hoppas det blev rätt). Fast nog var de ju trevligt att titta ut på stadslandskapet ur bussfönstret.
Att studera är nog lite bättre i Helsingfors än här i Stokis tror jag. Själva studierna kan vara roligare här, men tjänsterna hemma är av annan klass. Vi har Alexandria i centrum där vi kan knäppa på datorer 24 timmar i dygnet och där de finns så många datorer att ingen någonsin blir utan och så har vi subventionerad lunch! För 2.15-2.35 E äter vi lunch med sallad, bröd, smör och ett glas mjölk. Det är något mot en tallrik pasta och ett glas vatten för 49kr. Hädanefter tar jag nog alltid med mig lunch om jag skall vara på universitet hela dagen. Fast när man sitter vid datorn eller vid lunchbordet hemma så har man nog inte lika intressant vy som här. Det är inte bara tjejerna som lagt ut tid på sitt utseende. Universitetskillarna här ser ut som killar på konstskolorna i Finland. Som metrosexualer. Hemma ser unikillarna snarare ut som om dom tillhör någon dataklubb. Att sitta på universitetets toa är dock bättre hemma. Där kan man läsa intressanta inlägg om allt mellan himmel och jord (typ jag är rädd för att föda och andras svar på det) och där finns många politiska ställningstaganden (typ tvångssvenskan bör avskaffas) inristade i väggarna. Här får man läsa: min kuk är bäst, rövknull är bäst… Är detta en följd av att män och kvinnor använder samma toalett här eller? Skulle också våga påstå att vår studenttidning ylioppilaslehti är snäpet mer intellektuell och fantasifull än er Gaudeamus eller vad den nu hette. Kanske måste jag bekanta mig med fler nummer för att kunna vara rättvis.
På kvällen blev det promenad i Midsommarkransen och lek i parken. Jag blir så imponerad av stadsbyggnadskonsten! Kransen är så mysigt! (jag försöker verkligen undvika detta ord mysigt, för enligt svenskarna skall allt vara så mysigt hela tiden, men det är så otroligt svårt för det mesta är så mysigt här, isynnerhet när man jämför med utbudet hemma)

billig latte och gator utan namn

Aldrig tidigare har jag betalat under 2 E för en latte. Idag gjorde jag det, betalde 15 kronor på ett jättemysigt ställe nära Viking terminalen. El Mundo hette det. Egentligen skulle man ha ätit där, men vi åt alla på emm see Donalds idag så jag var inte hungrig nåt mera. Hamburgerrestaurang blev det, för att man fick en bok med happy mealen. Svenskspråkiga böcker är SÅ dyra i Hfrs.
Med en latte som sällskap bekantade jag mig med PBL, dvs. Plan- och byggnadslagen. Den är mycket lik vår kan jag berätta. Fast jag tycker nästan att man i Finland som medborgare har bättre chanser att påverka slutresultatet. Nu återstår att se om stadsdelsnämnderna har någon inverkan på hur planläggningen sker här.

Det är konstigt att vara utomlands då man inte känner till de olika stadsdelarnas speciella karaktärsdrag. Man känner bara till dem i stort sett. Jag vet t.ex. inte vilka delar av söder som befolkas av vilken typs människor – eller om de finns några lokala skillnader överhuvudtaget. I Helsingfors är det i alla fall så att det området du bor på vanligtvis säger något om dig. De trendiga bor i Rödbergen, konstnärer och akademiker (inklusive mig själv, ha, ha) i Kronohagen, suputer och nyinflyttade ungdomar i Berghäll (som heter Kallio på finska), mera suputer och gamyler samt studerande i Vallgård, byråkrater och bisness-människor i Tölö, överklasssen i Eira. Alla områden har sin egen charm och man känner till den. Man vet vilka gator man skulle kunna tänka sig att bo på och vilka man inte skulle vilja bo på. Att inte känna till de urbana legender som gatorna ruvar på är lite samma som att inte känna en endaste människa i en stad. Jag har INGEN som jag kunde ringa till och ta en fika med. Det är en ganska konstig känsla egentligen. Hittills har det varit helt ok och så är man ju så himla effektiv när man inte träffar någon, men visst är det lite som att inte vara här eller som att leva i nån sorts spökskepnad. Ja, så känns det som om, som om jag inte riktigt fanns till. Jag undrar om jag skulle uppleva gatorna på ett annat sätt om jag hade någon ortsbo att spatsera med? Något jag också saknar är att ha upplevt gatorna med musik i öronen. Jag har inte rört mig utan barnen så mycket så det har inte blivit så många chanser att promenera med mp3-spelaren. För mig är det i alla fall så att jag ofta associerar en viss musik med ett visst ställe. Det ger ett djup åt staden och gatorna. Och då man känner att man känner gatorna också på djupet känner man sig mer hemma.

Uppsala och soda

Stora förändringar i det politiska Sverige idag. Får se hur det blir i här nu. Hos oss innebar socialdemokraternas försvagning att barnfamiljerna och studerandena fick det bättre. Maktskiftet var alltså till min fördel.

Svärmor och man och barn åkte ut på stan ett slag och jag slog mig ner på Soda på Söder och blev alldeles stormförtjust! Interiören, musiken, människorna – det var perfekt! Jag gillar verkligen att se på hur människor pyntar sig här, som de flesta svenskar vet är ju inte finnar särskilt måna om sitt utseende. Men här satsar man. Och det gör att det aldrig är tråkigt att röra sig ute på stan.

Veckoslutet tillbringade vi i Uppsala som jag minns från min barndom som drömstaden. Vilken besvikelse det var att märka att det inte alls var en stad som jag kunde tänka mig att flytta till – trots att jag alltid föreställt mig att jag skulle kunna göra det. Längtade bara tillbaks till vackra Stockholm. Fast Upplandsmuseet var kul. De hade fantastiskt program för barnen där.

I veckan åkte jag till

I veckan åkte jag till Enskede bibliotek för att lyssna på Jonas Hassein Khemiri (tror jag lärt mig hans namn korrekt nu, efter att ha hört honom uttala det tillräckligt många gånger). Först blev jag överväldigad av arkitekturen i Sandsborg, där jag steg av tunnelbanan. Den som uppenbarar sig till höger då man kommer från stan. Wow! Fantastiskt! Författarkvällen var också intressant, inte minst för publikens skull. Där satt två tonårsflickor som var precis som tagna ur en roman av Inger Edelfeldt. Jag visste inte att sådana fanns på riktigt (de finns inte i Finland, det lovar jag), men där satt de bland gamla tanter och farbröder och lite äldre ungdomar – sådär som jag – i sina långa hår och långa klänningar och jag kunde känna deras tonårshjärtan dunka av förväntan och beundran när de äntligen fick se sin idol i verkligheten. Och visst var han charmig så jag förstår dem nog.
Jonas talade mycket om språket i hans böcker (suprice, suprice). Jag tyckte det var särskilt roligt att höra om hur han gör då hans skriver fast allra bäst tyckte jag faktist om att se hur man kan vara alldeles begaistrad av det man hittat på och det man håller på med. För det var han. Så härligt stolt över sig själv, men inte självgod.

Om hur vi hamnade hit och de mest påfallande skillnaderna mellan Sverige och Finland

Vi tog färjan till Stockholm en vacker, varm kväll i augusti. Vinkade farväl till vårt älskade Helsingfors – taket i huset som vi bor i gick nästan att urskilja bakom de vackra fasaderna – och åkte ut emot nya äventyr. Två barn en man och en fru fanns medpackade. Katten Lilit har en vänlig tant tagit hand om så länge vi är borta.

Och för att minnas detta äventyr vill jag skriva. Kanske är någon intresserad av att del av mina reflektioner. Jag är det nog om några år.


Det första veckorna har mest gått åt till att iakta det nya, och det finns mycket nytt att iakta för en flicka från Kronohagen i Helsingfors det finns det, belive me.
De mest påfallande stora samhälleliga olikheterna som jag fått ta del av är
- bostadsköer och hur otroligt svårt det är att hitta bostad i Stockholm. Hos oss finns fria hyresmarknaden och studiebostäderna och de ”sociala” hyresbostäderna är behovsprövade, den som behöver bostad mest får den (som t.ex. en utbytesstuderande)
- daghem, här börjar alla barn på dagis då de är ett, för annars blir de asociala och får inga kompisar. Hos oss anser man snarast att de mammor som sätter sina barn på dagis som så små antingen har det mycket kärvt ekonomiskt eller på något sätt vrickade i hjärnan

Sen är det ju en massa mindre saker som att här finns vackra hus, fantastiska öppna förskolor, parklekar, vackra hus, vackra hus, en massa att göra, chock nyheter överallt, vackra hus, intressant mångfald bland människorna, mörk och tråkig tunnelbana istället för charmiga skramlande spårvagnar med vacker utsikt, dåliga radiokanaler som spelar urusel musik, vackra hus, många, många tv-kanaler, vanligt med pappor som är ute med barnen, byta-bostad annonser överallt, vackra hus, massor av lockande caféer, ja jag kunde fortsätta i all oändlighet.

Och tack vare att ni svenskar betalar skatt har jag under några veckor läst ett flertal böcker, både fakta och skönlitteratur, samt bekantat mig med artister som Håkan Hellström (ok!), Lisa Miskovsky (nja, FAST halvfinska KENTs sångaren har producerat eller hur det nu var), Broder Daniel (som jag gillar, ja, ja JA!!) och Frans Ferdinad (jo). Jag har besökt bibliotek i sju olika stadsdelar. Plus biblioteken på SU och KTH, fast dem kanske man inte kan räkna. Det är ju bara skolsaker jag lånat där.