Demokrati i Rinkeby

Några siffror om Rinkeby

Andelen hyreslägenheter: 99,4 %
Medelinkomst 2004: 153 100 kr (hela Sthlm 274 100kr)
Andelen som fått ekonomiskt bistånd någongång under 2004: 29,2 % ( hela Sthlm 5,8 %)
Utländska medborgare och svenska medborgare födda utomlands 2005: 64,7 % ( hela Sthlm 21,2 %)

(Källa Rinkebys stadsdelsförvaltning)

Jag hade inte tänkt göra det, men gjorde det ändå. Jag åkte till Rinkeby för att delta i stadsdelsnämndens öppna frågestund. Och jag visste ju vad som väntade mig, men ändå var det verkligen som att åka utomlands. Redan på tunnelbanestationens konst kan man se att nu åkte vi utanför de svenska gränserna. Jag undrar hur många svenskar som ens vet hur Rinkeby centrum ser ut och har varit där? Jag undrar hur det skulle kännas om det fanns nåt liknande i Helsingfors? För mig är det ju väldigt spännande då det finns här, men i Helsingfors skulle jag kanske bli något rädd för att staden håller på att omvandlas till något… icke finskt? Gick in på Vi och undrade ifall det skämtade då det under en hylla stod utländska varor. Var det svenska varor det? Sen, när jag gick mot biblioteket, var jag tvungen att ringa gubben och tala finska – bara för att känna mig ens en smula mindre malplacerad. Jag är inte heller svensk, så desså! På bibban kunde jag äntligen hitta lite orientalisk musik och det har itunes fått spela efter det må ni tro!
På själva frågestunden var det mycket folk, mycket mer än jag stött på på liknande möten i Skärholmen, Östermalm eller Liljeholmen. Och de flesta hälsade vänligt på varandra, inklusive mig där. Så antinordiskt, ja, antifinskt i alla fall. Själva mötet var i den t.o.m. i Finland kända Rinkebyskolans festsal, prydd med flaggor från 75 olika länder. Stämningen var över lag god och invånarna bad aktivt om ordet. När själva frågestunden var över var det många som satt kvar, men jag smet, rädd för mörkret och de våldsamt fäktande killarna som jag stött på tidigare. På tunnelbanestationen höll jag på att få en kungfukung på mig, där han övade mot sin kompis i hela korridoren. Men jag kom tryggt hem, med en känsla av att direkt demokrati faktiskt ser ut att fungera ganska bra i Rinkeby, trots att området hade det allra lägsta valdeltagandet i hela Stockholm.

Julkänsla?

Jag har julshoppat! Åhlens lockade med 20 % rabatt och det kunde jag inte motstå. Det blev pippi nattlinne och pippi lakan och pippi handdukar till flickorna – pippi är ju svensk så det passar bra en jul som tillbringas i Sverige. Julshoppandet har gett mig lite julkänsla och jag funderar faktiskt på att ta fram julpyntet som jag burit med mig från Finland nu. Lampor - eller ljus kanske de skall kallas - i fönstren har jag ju redan satt upp.
När de första julsakerna lades ut i butikerna i oktober blev jag nästan sur. Blir man för tidigt påmind om julen inkommer inte den riktiga julkänslan när det äntligen blir jul för man har redan ”överupplevt” den.
Men nu är det bara en månad kvar till jul och jag tycker inte alls att julkänslan har kommit än för det är mycket drygt med julpynt och juleljus i fönstren här i Aspudden. Och då har jag för bara några veckor sedan fått kommentaren av, jag vet inte hur många helsingforsbor, att det måste vara ljuvligt att tillbringa julen i Stockholm eftersom det är en så julig stad. Jag väntar! De har visserligen satt upp en gran på Eriks Segersälls väg här i Aspudden, men det känns nog mer som höst när man halkar omkring på löven som någon ignorerat att städa bort där (här har jag bott hela mitt liv uppe i norden, men aldrig tidigare upplevt att löv kan vara hala – tacka vet jag effektiv städning i Helsingfors).
Så har jag funderat, hur är det med kollektivtrafiken och taxi på julen här i Stockholm? I Helsingfors stannar ju lokaltrafiken helt på julafton, men eftersom de finns så många invånare som inte firar jul här kanske de finns de som är villiga att jobba?

På besök hemma

Efter en vecka hemma i Finland är jag tillbaka i Sthlm. Sitter på Wennerblads i Aspudden för att jag vet att jag kan lita på att de spelar bra musik och för att jag gillar interiören och stämningen. Lyxigt novembermys i förorten. Låter för bra för att vara sant.

Det känns konstigt att ha varit tillbaka i mitt eget liv. För det är ju så det är, där, i Helsingfors finns mitt riktiga liv. Det jag lever här i Stockholm har ingen egentlig anknytning till samhället och människorna här. Jag behöver inte bry mig om vad som händer i landet, jag betalar inte skatt här och jag ser inte bekanta ansikten i tunnelbanan eller på stan. Det är inte många som vet att jag är här. Ingen kommer att sakna mig när jag åker bort igen. Jag skall tjäna ett annat samhälle än detta.

När vi anlände till Helsingfors fick jag superångest. På bussen från flygplatsen ville jag be chauffören vända om. Jag var plötsligt omringad av monotont talande och dåligt klädda finnar som jag inte ville känna någon samhörighet med. Själva Helsingfors kändes bara så litet, så litet. Från första stund led jag av caféångest, precis som jag befarat. Strindbergs serverar visserligen gott kaffe (fast dyrt sådant), men att se dåligt uppklädda, nyrika gamla damer röka och leka fina kan knappast kallas för en upphöjande upplevelse. När jag sitter där tänker att de nationella flaggorna kanske ändå beskriver något? Den svenska värme och sol, nåt positivt. Den finska det oskyldiga, rena men samtidigt det färglösa och trista också. Jag tror inte att det är en slump att finska berättelser ofta är så deprimerande. Kan man skriva om annat än hårt liv och alkoholism när det är så uppenbart?

När lillan sov i vagnen i Tölö var det, precis som jag hade räknat med, skitsvårt att hitta ett café att sitta på i all skönans ro. Jag kommer bara inte över att det kan vara så stor skillnad i caféfrekvensen i dessa två städer. Skulle jag ha nöjt mig med annat än espressokaffe och sänkt mina krav på dräglig inredning drastiskt skull det visserligen ha lyckats. Men presidentkaffe ville inte min mage ha. Vad gjorde jag då? Jag bara vandrade. Och det slog mig där jag gick bland gatorna i Helsingfors centrum att det skulle vara väldigt annorlunda att vara i den staden om man flyttat dit först som vuxen. Nu finns det något minne från nästan alla gator, man ser bekanta stup i kvarten och vet vilka butiker som fanns var när man som barn fick följa med mamma och handla. Stockholms gator bär inte på några minnen om mina gamla förälskelser, besvikelser, glädjeutrop, tonårsröj... I Stockholm är jag bara anonym. Och det är ju skönt att få vara anonym för det är det är väl det som gör att man höjes upp från vardagen och dagarna blir nåt lite extraordinärt. Man kan vara vad som helst och vem som helst.

I slutet av veckan, efter att ha träffat bekanta och släkt kändes det ändå sentimentalt att åka iväg. På engelska heter det att ”Home is where the heart is”. Jag har funderat över det där. Mitt hjärta finns nog i Stockholm, eftersom storstadspulsen (så corny som det än låter) känns som en åder inom mig som förser mig med syre som jag behöver för att blomstra. Stadsbyggnadskonstens skönhet och det estetiska som finns överallt förskönar min vardag och förhöjer min livskvalitet. Men familj, bekanta och egna saker finns inte här så därför vinner nog Helsingfors som hem. Trots allt. I hamnen på Söder ville jag nästan gripa fast vid de finnar som steg av. Ni är så äkta och härligt okonstlade vill jag säga dem. Fast i tunnelbanan hade jag redan vant mig vid varmt klingande rikssvenska.

Kulturimperialisten besöker Skärholmen?

”Vi hör inte hemma här” säger killen till mig med sin blick. Vi står på Skärholmens tunnelbanestation och han som ser mig i ögonen är en kille i min ålder som med sin klädsel visar att han har en adress på ett lite annorlunda område. Ett lite annorlunda område än Skärholmen.

Jag har famnen full av billig gurka och billigt blattebröd (som mannen min senare kommer att kalla brödet jag köpt – gott tycker han det är). Hur mycket har jag inte för en liten stund sedan njutit av att gå i Vi i Skärholmen. Ta del av alla de varor som inte erbjuds i innerstaden (eller i den goda förorten dit jag själv snart skall återvända). Stockmanns matavdelning (den enda ordentliga matavdelning som Helsingfors har att erbjuda) skulle blekna av all bortlångistan frukt som Vi i Skärholmen bjuder på. När är erbjudandet av exotiska frukter ett tecken på oönskad invandring och när på uppskattade medborgare? Ironi!

Egentligen är det inget fel på Skärholmen, så vitt man nu kan säga något efter att besökt stadsdelen två gånger. Det verkar som om storstadssatsningarna verkligen slagit ut i blom här. Det finns service av alla de slag. Och satsningen med teater tycker jag att är alldeles fantastisk. Medborgarhuset står mitt i centret – väl tillgängligt och med vänlig assistance. Jag får uppfattningen om att det finns politiker i stadsdelen som verkligen kämpar för en bättre framtid för området och för människorna som bor där. Det finns gott om broschyrer som berättar för besökare om området – om det goda i området. Jag åker från Skärholmen med känslan av att det finns hopp där. Lika övertygad är jag inte när jag lämnar andra stadsdelar i Stockholm.

Men hur kulturimperialistiskt är det inte av mig att åka dit och njuta av all olikhet för att sedan återvända hem till trygga och enfärgade Aspudden? För visst är det en sorts lättnad som jag och killen med blicken upplever? För att vi lämnar Skärholmen och inte behöver befatta oss med de problem som finns där. För mig är inte de typiska skärholmsborna svenskar och kommer aldrig att bli det heller. Det säger jag, fast jag vet att det smärtar i bröstet på många av dem som är berörda av dylika ord. Jag vill inte att skärholmsborna skall flytta bort, utan jag vill att de skall stanna och fortsätta att berika vardagen hos oss nordbor. Jag vill inte att de skall uppleva att de är andraklassens medborgare, men jag vill att de skall integrera sig och uppfatta att det inte är okej att flirta med en gravid nordbo eller att i svenska termer förtycka kvinnor. Jag vill att de skall uppträda som folk för att de trots alla motsägelser fått en chans till i Norden. Och jag vill inte ha ont samvete för att jag tycker att det är en skojig detalj att jag inte skulle ha vetat att man kan få mellan-östernmusik som ringsignal till sin mobil om röda linjen inte fortsatte ända ut till Norsborg. Jag tycker det är en fantastisk upptäckt!

Lidingö - the idyll